Idag dukades frukostbrickan igen, men idag till henne som dukade den igår (till far!). Det var hennes egen önskan att bli väckt även om det skulle bli tidigt, men väntar man på sin födelsedag så gör man. Lite över fem i morse hörde jag små steg och en röst som viskade "mamma kan du komma och paja, jag kan inte sova för vinden blåser i gardinen (utanför hennes fönster) och har ljud"....hi, hi...tror nog det var något annat?!
Jag förstår inte vart åren rinner iväg, idag fyller hon redan nio år. Vi lever nu i en tid då man ännu är liten men ändå så stor och det är inte så lätt alla gånger. Mera stor än liten, vilket gör det svårt för mig för jag saknar min "baby", men älskar min dotter. Hon är så förståndig, har ett självförtroende som är få unnade, hon snappar upp allt och lär sig fort, för det mesta är livet toppen, alla är hennes kompis och hon har oftast världens bästa mamma (njuter av varje sekund det ännu är så...). Hon älskar att rita och måla, dansa och sjunga...
Igår firade vi hennes nionde födelsedag med några kompisar från skolan och ett par grannar. I år hade hon lite svårt med "temat" för kalaset, för som hon själv konstaterade för en tid sedan "ja vet inte vad jag ska ha för tema i år på mitt kalas. När man var liten var det mycket lättare då kunde man ha frozen- eller prinsess- eller något liknande kalas, men nu...". Till slut bara blev det ett "bambi kalas". Hon fick det bästa kalaset (hennes ord), jag var nöjd och gästerna verkade väldigt glada! Men hennes saknad av ett "släktkalas" är stooor. Jag måste också säga att igår var en av de första gångerna jag saknade alla "där hemma").
GRATTIS ALINA!
