Inlägg nr 500

Jag har aldrig varit den som kunnat uttrycka mig, har liksom inte fått talets gåva, för att inte tala om att uttrycka mig i text och dessutom få det rätt stavat... Trots det har jag inte ångrat mig en sekund att jag börjat blogga, det som däremot harmar mig är att jag inte har mera tid att lägga ner på bloggen (och att min familj inte har förstående för mitt bloggande), men 500 inlägg har det blivit på ca fem år, så inte helt fy skam tycker jag. Om jag ännu skulle få mera teknisk kunskap och bli bättre på att ta sådana fotografier jag vill ha, skulle göra det ännu roligare. (Jag älskar att fotografera men borde sätta ner massor mera tid på att få bilderna så som jag ser dem framför mig i huvudet.)

Ni undrar säkert vad det är som har fått mig att börja blogga? Det skall jag tala om för er; för att göra en lång historia kort så...ja särskilt kort kanske den inte blir men;

Jag hade en gång en dröm (eller två)...redan i tonåren, en dröm som jag länge bar på...hur jag som vuxen med min kommande familj skulle ta över min mormors och morfars hem...hur jag skulle inreda och möblera (det bodde redan då en liten drömmare och inredare i mig), varje litet skrymsle var planerat. Jag har alltid älskat gamla saker med en historia... Nåja så här blev det aldrig, jag var lyckligt lottad och fick hålla min mormor hos mig så länge att hon hunnit se vårt hus och sina barnbarnsbarn (utom Alina). Trots att jag älskar vårt nya hus saknar det en själ, jag kan sakna ett riktigt hem med ett liv/en historia i väggarna, det där gamla slitna lite sneda.

Min andra dröm väcktes då min mormor gått bort och huset plötsligt stod tomt...jag såg framför mig den rätta platsen för mitt lilla café med hembakat och en liten handelsbod med produkter jag själv tillverkat och från producenter i närheten, ett par rum på övervåningen som jag kunde hyra ut, ett rum i bottenvåningen där jag kunde ordna barnkalas och en alldeles ljuvlig äppelträdgård man kunde slå sig ner i. Varje kvadratcentimeter var igen planerad... Men det här var en dröm för bra för att vara sann...jag fick aldrig möjlighet att köpa huset. Jag kan ännu idag fälla en tår för det (t.ex. just nu) och har inte vänt blicken mot huset sedan dess, för det gör så ont i mig än idag. 

Det här är bakgrunden och startskottet för min blogg. Det var min kära man som såg hur ledsen jag var och föreslog att jag skulle starta en nätbutik istället för mina handarbeten och bakverk jag gör. Jag funderade på olika alternativ men ville och vågade inte sätta ner något "jobb" och pengar på det så tänkte att det får bli en nätbutik i bloggversion (enkelt och gratis)...så var Boden "född". (Boden var ett självklart namn eftersom min mormors hem var en gammal handelsbod...alla i byn kände Boden...). Det var i samma väva jag fick upp ögonen för bloggar...en ny värld öppnade sig för mig... Jag hittade snabbt flera bloggar som jag såg upp till och som har inspirerat mig. Snabb blev "nätbutiken" undan glömd och skrivandet blivit det viktigare, men viktigaste av allt är ni läsare...utan er skulle det inte vara roligt att skriva. Tack för att ni finns! ...och min dröm om att "starta eget" finns kvar (...men tiden får utvisa...), och fortsätter att skriva gör jag fast ni vill eller inte.